....har bara vart på hemmaplan, kände att de vi behövde de....börjar nu hänga med i serierna Sjunde himlen, Unga mödrar, OC, gamla avsnitt av Greys etc. dock inte Hem till gården där går gränsen. Fått några "måsten" gjort som bl a bokat kyrkan för dop o äntligen fått bokat tid för besök hos kommunen för att typ "registrera" C som pappa, eller faderskapsbekräftelse som de heter, dom hann t o m skicka brev om de till oss...förstår inte varför de måste göras överhuvudtaget, känns som liiiite stenålder...som gift behöver man ju inte göra de, märkligt att de då tas som för givet vem pappan är...sen är de en hel del ringande till FK för att fixa med föräldrapenningen eftersom vi åkt in o ut från sjukhuset...får som olika svar beroende på vem jag pratar med men nu ska de nog fungera.

Nåja..vi har inte bara vart inomhus...några promenader med vagnen har de blivit så lite frisk luft har vi fått..såhär glad blev lillskruttan när vi provade mommos stickade mössa o kofta...hon undrade säkert vad mamma höll på med, försökte nämligen få till mössan som visade sig vara liiite för stor men den fungerade med en tunn mössa under.....funderar på hur jag skulle lära henne o sova i vagnen istället för i soffan på dagarna...eller de kanske är för tidigt o börja med de? Den här damen slår nämligen upp sina fina blå så fort vagnen stannar.... 

...ja, vi har då för de mesta en sån här pigg o glad tjej här hemma...sover så gott om nätterna fortfarande...ger mat sådär var 3-4:e timme sen har hon sina längre förmiddags sovpass...men sen på eftermiddan/kväll ja då visar hon en annan sida :) vet inte om de är magen som fortfarande "krånglar" eller så är de helt enkelt något som tillhör utvecklingen..som jag läst så hör de till kring 8-9 veckors åldern. Det finns en bok "Växa och upptäcka världen"  den tar upp dom olika sprången i utvecklingen som sägs komma efter ett visst antal veckor, en bok som är så populär så den är slut överallt. Jag har däremot laddat ner en app The Wonder weeks som är samma som boken men på engelska, himla bra! Idag får vi fika besök av Carina som ska ta bilen hit ut, tänkte försöka mig på o vispa ihop en banankaka...var inte direkt igår som man bakade.

....tack för alla grattis o krya på hälsningar...nu är jag hemma igen o mår bra! Mamma tycker jag är så himla söt så hon bara pussar på mig heeeela tiden o de kan bli liiiiite jobbigt ibland. Nu längtar jag tills moster o mommo kommer på besök om några veckor.

...idag fyller jag 2 månader o såhär glad är jag! 

....förhoppningsvis, tar som inget för givet längre. Vi har fått eget rum här o väntar nu på besked från läkaren om vi får åka hem över natten på permission. Ella mår bara bättre o bättre, nu har de blivit riktig fart på aptiten oxå...de tog lite längre tid än förra gången men nu äter hon mer än tidigare...hon jollrar o ler stort o charmar personalen här. De har som hänt en hel del med utvecklingen bara den senaste veckan...man undrar vad dom har haft för dunder näring i hennes dropp?! Ja, de är så himla grymt o se allt hon fått gå igenom igen, om jag skulle berätta i detalj så skulle ni nog inte fatta hur vi kan vara med o se allt...på något sätt så klarar man de för hennes skull o intalar sig själv att de är för hennes bästa...men nog är de orättvist att hon ska få ta så mycke. De värsta är allt runt omkring som alla prover som innebär nålar o infarter för medicin etc...Nä, nu ser vi framåt o inga fler akuta sjukdomsvistelser, sen har vi ju våra regelbundna kontroller ändå men de är ju inte samma sak. De som känns bra är att tiden med henne på sjukhuset inte tar på föräldraledighetsdagarna, kan känna mig stressad över att den tiden går när vi är här men så är de inte, dagarna sparas.

....här på Astrid Lindgrens, vi har fått flytta upp till vårdavdelningen samma ställe som vi var på då veckorna innan Lund så här känner vi oss nästan som hemma, sagt med viss ironi :( allt ser fortfarande bra ut, hon börjar så smått bli sig själv igen. Ja, som sagt nu får de vara slut på allt elände för henne, hon är verkligen en unik bebis som drabbas av allt som är "ovanligt", man skulle som mer än gärna byta med henne o själv gå igenom allt istället....många som frågar hur jag kan vara så lugn osv..kan säga att lugn är man bara på ytan, orolig är jag eller vi konstant men de är något vi måste lära oss leva med helt enkelt o ta en dag i taget. Ella delar rum med tre andra bebisar, nyfödda, precis som hon var då vi var här senast...o jösses vad små dom är, så skrynkliga o röda...tänk att de bara är snart 2 månader sen Ella var så liten, usch, tiden går för fort!